Så tar du ”klimatsnacket” med dina vänner

Att prata om klimatförändringar kan kännas både viktigt och utmanande. Hur lyfter man ett så stort ämne utan att det blir tungt eller leder till konflikt? Att våga ta klimatsnacket med sina vänner är ett viktigt steg mot förändring – små samtal kan inspirera till stora handlingar. 

Tre tips för att starta samtalet om klimatet

1. Be om råd. Om du står inför ett val eller funderar på att avstå något, dela din oro för vad konsumtionen kan leda till och fråga din vän om deras syn. Ett enkelt sätt att inleda är: ”Om du var jag, hur skulle du göra?” Det öppnar för en ärlig och reflekterande dialog.
2. Dela dina egna beslut. Berätta att du funderar på att minska eller sluta med ett visst beteende, som att äta mindre kött eller flyga. Var också öppen med hur svårt det känns och hur du sörjer det du kanske måste ge upp. När din vän försöker trösta dig och säger att du inte behöver göra förändringen, stå fast vid ditt beslut. Att dela känslan av förlust kan stärka både din och andras omställning.
3. Utforska uppoffringar. Fråga din vän vad de skulle kunna tänka sig att avstå från om det exempelvis var krig eller en naturkatastrof. Använd sedan den tanken för att knyta an till klimathotet och diskutera hur vi kan agera tillsammans.

Dessa tre är några av våra favorittips från den tio punkter långa listan i boken Ursäkta mig! av Nina Wormbs och Maria Wolrath Söderberg– enkla sätt att starta viktiga samtal och inspirera till förändring.

Är det verkligen mitt ansvar?

Debatten om individens ansvar i klimatfrågan handlar ofta om ifall det är rättvist att lägga ansvaret på privatpersoner när problemen egentligen kräver systemförändringar. Samtidigt visar forskning att vi inte kan vänta på att politiker och företag ska lösa allt. Många av de stora utsläppen påverkas indirekt av våra val, och när vi agerar – både genom att ändra vår livsstil och genom att påverka andra – skapas en viktig grund för större förändringar. Att leva mer hållbart är inte bara en fråga om att minska egna utsläpp utan också om att sätta press på systemet.

Forskningen pekar på att omställning sker i mellanrummet mellan individ och system. När vi som individer tar ansvar, inspirerar andra och ställer krav på beslutsfattare, bidrar vi till en positiv spiral. Att ändra sin livsstil är ett sätt att visa att det går att göra skillnad, och det stärker också trovärdigheten i att kräva större åtgärder från företag och politiker. Precis som i andra frågor, som att bära munskydd under en pandemi, spelar våra handlingar roll – både för att påverka andra och för att förändra normen i samhället.

“Forskningen pekar på att omställning sker i mellanrummet mellan individ och system.”

Jämförelser

Att jämföra sig med andra är ett vanligt sätt att ursäkta sina utsläpp. Det är en mänsklig tendens att se sig själv i relation till andra, och det kan kännas bekvämt att hitta någon som är “värre” – till exempel en annan nation eller en tidigare version av sig själv. Men dessa jämförelser håller sällan för granskning.

En genomsnittlig svensk släpper ut betydligt mer koldioxid än en genomsnittlig kines eller indier, även om deras länder har större totala utsläpp på grund av befolkningens storlek. Sverige, som nation och genom våra individuella utsläpp, tillhör faktiskt de största utsläpparna i världen. Detta beror på vår höga levnadsstandard och köpkraft – faktorer som är kopplade till välstånd men också till ett stort klimatansvar.

Det är lätt att känna sig liten och oviktig i det stora globala perspektivet, men det är ett misstag att reducera sitt eget inflytande. Tillsammans bildar vi grupper och rörelser som driver förändring. Att ändra sitt beteende handlar inte bara om att minska utsläpp utan också om att leva med självrespekt och integritet. Många som tagit steget ser sig som ansvarstagande medborgare som vill göra rätt, både för planeten och för kommande generationer. När vi agerar och tar ansvar stärker vi också vår trovärdighet i internationella sammanhang – vi kan inte kräva att andra länder ska agera om vi inte gör det själva.

“En genomsnittlig svensk släpper ut betydligt mer koldioxid än en genomsnittlig kines eller indier, även om deras länder har större totala utsläpp på grund av befolkningens storlek.”

Praktiska hinder

Vi använder ofta praktiska hinder som ursäkter för att undvika hållbara val, exempelvis tidsbrist, långa avstånd eller svårigheter att hitta alternativa transportmedel. Många känner sig fast i omständigheter där de inte har tid att välja tåget framför flyget eller där bilen känns enklare än kollektivtrafik. Dessa hinder framställs ofta som oundvikliga, vilket gör att vi ser oss själva som offer snarare än ansvariga i klimatfrågan.

Ekonomiska argument försvarar också ohållbara val. Hållbara produkter som ekologiska varor och elbilar upplevs som dyra, och ett samhällssystem som inte gynnar klimatsmarta val förstärker bilden av hållbarhet som en lyx. Exempelvis är flyget billigare än tåget och ofta skattebefriat, vilket skapar skev konkurrens och gör att hållbara val uppfattas som ekonomiskt oåtkomliga för många.

Att välja det praktiska framför det bekväma kan vara något vi gör tillsammans för att skapa förändring, särskilt när det handlar om klimatvänliga val som att resa med tåg i Europa – även om det kan vara krångligare att boka och ta längre tid. Genom att göra sådana val hjälper vi till att skapa en efterfrågan som driver fram bättre lösningar, något som redan börjar hända med tågresor. Det kan dessutom kännas tillfredsställande att veta att ens val faktiskt bidrar till en större omställning.

För att det praktiska ska kännas som en bra anledning att förändra krävs det att vi är överens om att vinsten för klimatet väger tyngre. Samtidigt formar våra handlingar normer för vad som är okej, ofta genom små saker som att nicka instämmande eller gilla något på sociala medier. Men att ställa om är sällan något man gör helt ensam – vi påverkas av varandra. Synen på ekonomi förändras också: för den som prioriterar jordens resurser handlar ekonomi mer om att hushålla med planetens tillgångar än om att spara pengar. Hållbara alternativ kan kännas dyrare, men de icke-hållbara är ofta billigare bara för att de är subventionerade på miljöns bekostnad. Samtidigt finns det många som inte har råd med de hållbara valen, men för de flesta av oss är det vi som kan välja bort som måste ta ansvar.

“Att ändra vanor är svårt – det kan vara jobbigt och kräva uppoffringar – men med stöd från andra blir det ofta både lättare och mer meningsfullt.”